Jag kan inte vänta längre. Tills han är min. Tills jag får ha honom nära. Det är inte länge nu, jag vet. men det känns jobbigt att vänta. Som att stå med nyckeln i låset. När man är kissnödig. Tar hundra år att få upp dörren. så känns det nu. Jag kissar snart på mig. Vill ha honom nu. Just precis nu. Känns skönt att jag inte sagt till så många. Nästan ingen. Att jag kommer hem. Jag pratar inte om det. Känner inte för det riktigt. Kanske är dumt, att inte säga något. När jag faktiskt pratar med folk. Men dom frågar ju inte, då måste man väl inte. Kanske är konstigt. Men jag orkar faktiskt inte. Vill känna på det själv först. Smaka lite på det. Innan jag blir utfrågad. Dömd. Eller bara uppmärksammad. Jag kommer ju tidigare. Det måste nog utredas.

Idag hittade jag en lapp. Den måste ha legat där sen jag åkte. En lapp om att jag är fin. Finast. Att jag är bäst. Den passade så bra in. Jag blev så glad. Fick tårar i ögonen. Tänk att snart är han nära. Jätte nära. Jag ska aldrig släppa honom! Jag tycker om min lapp. Jag tycker om honom.

Jag vaknar tidigt, av mig själv. Gör det fortfarande ibland, det är svårt att ställa om. Öppnar ögonen, vilsen. Vänder mig om. Han är där. Jag ler, för mig själv. Blir varm. Det sprider sig i kroppen. Han sover, men jag kan inte låta bli. Lägger mig nära. Drar med fingrarna över hans hud. Len, varm, hud. Han är fin. Han sover fortfarande. Men han vet att jag är där. Han vrider sig och jag kan inte motstå längre. Borrar in näsan, i hans hals. Bygger bo. Han vaknar. Gnor nyvaket och kramar mig. Här vill jag vara. Ingen annanstans. Inte nu. Jag pussar och han bökar runt mig. Som vanligt. Som han brukar. Hans ögon är trötta, håret rufsigt. Jag vill äta upp honom, om jag fick. Han frågar vad klockan är och suckar. Vi kan sova mer, länge. Jag ligger på, lyssnar. Hjärtslag. Han blundar och jag rullar över. Blir liten sked. Hans anderäckt är varm, i min nacke, jag ryser. I hela kroppen. Jag tänker på första gången. Känns som hundra år sen, men jag minns. Tydligt. Han drar mig närmre, hela min kropp följer hans. Han är varm. Jag låser fast honom med benen, nu kommer han ingenstans. Aldrig. När han sniffar i min nacke, ryser jag.

Jag vill blomma. 
Som jag gjorde där en gång. Vara en liten knopp, som plötsligt blommar. Blir en stor, färgglad blomma. Vacker. Jag gjorde det en gång. Hittade mig själv. Blommade. Jag kommer ihåg att jag tyckte om det. Mycket. Kändes roligt. Att blomma. Men något hände. Jag tappade. Kanske ett blad. Kanske alla. Jag vet inte. Kanske knoppade jag bara igen.

Jag känner en längtan. Efter att få blomma så där igen. Växa, så det knakar. Sträcka ut mina stora blad. Färgglada och vackra. Mot himlen och solen. Självsäkert och stolt.

Snart ska jag blomma igen. Jag vill. Längtar.

Vi pratade nyss.
Det var inge bra. Samtalet. Jag tycker om honom. Men orkar inte just nu. Försöka vara bra. Jag vill att han ska se, så som det går att se. När man är långt borta. Att han ska kommentera min känsla. Inte byta ämne. Jag bad honom tycka synd om mig. Igår, på sms. Jag behövde det. Mådde dåligt. Då ville han spela tv-spel. Med mig. Jag blev ledsen. Jag vet att han inte kan göra något. Men i alla fall förstå. Det är synd om honom. När han mår dåligt. Jag vill att han ska säga att han tycker om mig. Att när jag kommer hem ska han krama mig. Att jag är bra. Duktig. Inte att jag ska skriva en bok. Att det går över. Att han är maktlös. För det vet jag. Jag känner mig liten. Behöver en hand. Inte en knuff. Vill inte be. Om att bli omtyckt. Jag vet att han gör det. Tycker om mig. Men jag behöver känna det. Höra det, inte bara när han är bakis. Jag vet att han saknar mig. Han säger det. Jag saknar honom. Men jag behöver bekräftelsen. Att det här är bra. Att jag klarar det. För jag är osäker. Jag vet att det går över. Kanske inte. Spelar ingen roll. Jag vill ha svar på min känsla. Det är lätt att säga bra. Men med eftertanke. Utifrån vem jag är. Inte vad jag borde. Ska.

Jag vill kunna säga det här. Utan att känna mig dum. Ställa krav. Jag vill att han ska se. När han mår dåligt, är han negativ. Allt jag gör är fel. Då när han mår dåligt. Att han kan ha överseende. Inte tycka jag är jobbig. Bli sur.Se att jag verkligen mår dåligt. Behöver honom.

Jag brukar inte be om det. Hjälp. Tycker det är svårt. Jag säger det inte som kritik eller för att vara dum. Han tror det. Jag säger det i frustration. Panik. Besvikelse, på mig själv. Säg att jag är bra? Vi lägger på. Jag är bara negativ. Det är inte sant. Behöver bara inte hjälp med det bra. Ska dela med mig. Av det bra. Sen. När jag orkar. Då kommer jag bara berätta det bra. Han vet hur det är, egentligen. Han borde förstå. Det gör han, jag vill höra det.

Nu vill jag springa till honom. Fort. Kasta mig i hans armar. Försvinna. Jag vill säga förlåt. Jag känner mig dum. Dum för att jag mår dåligt. Som att jag måste be om ursäkt. Men man får ju, må dåligt. Kan inte han höra av sig och säga. Att det är okej. Jag vill springa fort. Skrika på vägen. Att jag är dum, tycker om honom. Förlåt. Varför har jag alltid dåligt samvete?

Så får det väl vara då. Så som det är. Glad att jag inte hann säga något. Då hade jag dött nu. Lika bra. Att låta bli. Låta det va. Tills vidare. Vi är tillbaka där vi va. Lika bra. Enklast så. 

Idag ger jag upp. Kanske inte imorgon. Vi får väl se då. Jag är fortfarande sjuk. 

Han kommer bli vräkt. Han säger att han ska dra. Dra från stan. Jag vill inte det, men förstår. Vart? Det vet han inte. Behöver inte vara länge, men ett tag. Jag vill säga att han inte får. Men då kanske han tycker jag är dum. Jag vill säga att jag följer med. Men vågar inte, han kanske tycker jag är jobbig. Jag vill ju uppmuntra. Om han ska göra något. Som han gjorde när jag skulle åka. Han väntade. Jag borde kanske också? Men jag vill inte vänta mer. Känns som det är det enda vi gjort. Alltid. Jag vill vara med honom. På riktigt. Så ska han försvinna, kanske. När jag äntligen kommer hem. Kanske innan. Vad vet jag. Jag önskar jag kunde göra något. Något bra. Han får bo hos mig. Det vet han. Men det är inte samma, det vet jag. Det är en jobbig känsla. Att inte veta vart man ska bo, länge. Ha sina saker. Flacka runt. Jag vill gömma honom. Från hyresvärden.

Jag vill att han ska läsa. 

Texten jag skrivit. Men jag vågar inte visa honom. Inte för att han ska döma, skratta. Tycka något. Det får han gärna. Det är snarare det. Att han inte. Aldrig svarar, ordentligt. Det gör mig ledsen, lite i alla fall. Vissa gånger. Som den här, om det hände. För mig är det här en stor sak. Det jag vill visa, att han ska läsa. För honom med. Tror jag. Det kommer förändra. Göra skillnad. Vi har väntat. Fast vi inte velat, har vi varit försiktiga. Jag vill att han ska se, läsa. Tycka. Hjälpa. Men jag får vänta, ännu mer. Han med, men han vet inte om det. Att han väntar. Att jag jobbar på det. För att få det bra. Rättvist. Ärligt. Att jag funderar på att vara redo. Redo för mig själv, att känna. Att erkänna. Stå upp, även om alla faller. Jag vill att han ska läsa. Så att jag är rättvis I min dom, där han åker med. Men jag får vänta. Vågar inte fråga. Är rädd för att bli besviken, när jag kämpat för att få den rätt. Texten. Min egen dom, våran dom. Som ska bli dömd. Jag borde vänta, jag vet det. Har gjort det, det var jag som sa det. Förut, innan jag åkte. Att det skulle få tid, att läka. Sjunka. Så att jag sen kunde stå bredvid, om det brast. Men ibland ångrar jag mig. Kanske för att jag saknar för mycket, eller längtar. Tills jag får vara ärlig med mig själv. Får känna på riktigt. Allt och ingenting. Mycket. För mycket, som vanligt. Jag vill att han ska läsa, bekräfta och tycka om.

Jag är sjuk. Känner mig svag och har ont i magen, mår illa. Har fått tabletter, dom gör det bättre. Men jag är trött, sover. Fast det är varmt fryser jag, men svettas. Har feber. Allt går rakt igenom, så jag dricker vatten. Längtar efter min säng, min egna säng. Det går snart över, det vet jag. Men det är jobbigt ändå. Känner mig ynklig, men biter ihop. Jag är sällan sjuk, är bra på att vara frisk. Det var väl min tur den här gången. Det är tråkigt att vara sjuk. Man orkar ingenting. Bara sover. Men imorgon blir bättre, snart frisk. Lovar mig själv. Bäst så, att vara frisk.

Ibland läser jag. Det skulle kunna handla om oss, förut. Jag känner igen mig, tankarna. Jag känner förvirringen. Men det får mig att le, för jag förstår. Det får mig att önska att han var här, ännu mer. Att jag fick vara liten sked. Känna honom andas tungt i min nacke. Sova nära, pussa på ibland. Sova så där djupt.
Jag sover med hans tshirt varje natt. Den luktar inte mycket längre. Men det lilla, värmer i magen. Det är mysigt. Det går att zippa på den. Det tycker jag om, ger ro. Jag är knäpp, men det är ju en vana. Han vet hur jag menar, och jag vet att han ler. Jag kan se honom le, han är fin. På alla sätt och vis.

Jag har slutat sakna, jag vill inte mer. Vägrar. Jag har börjat längta, det är bättre. Tror jag. Ibland saknar jag ändå, när jag har tråkigt. Eller när jag ska sova. När jag vaknar längtar jag. En ny dag. Närmre. Tills han är min, nära. Jag kan känna hur det känns. Det känns skönt, men gör ont. Ont att vänta. Jag vill ha det nu. Vill alltid ha det nu. Längtar ofta bort. Bort, någon annanstans. Glömmer att vara nu, just här. Sen blir jag besviken. För att jag missat, när det hände. Det som var. När jag tänker tillbaka minns jag inte. Jag var ju inte där. Men det får mig att skratta, för jag vet. Jag vet att jag gör så, oroar mig. Han brukar säga åt mig att sluta. Att ta det sen, när det kommer. Det gör mig ofta arg, men lugn. För jag vet att han har rätt. Han tycker om mig ändå. Det har han sagt. Det gör mig glad, jag vill försöka. Han hjälper mig, oftast. Lyssnar, alltid. Jag tror att han vet, att jag vet. Att han tycker det är jobbigt, att jag förstår. Att jag försöker. Vi försöker båda två, tillsammans är vi bra. Jag längtar. 

Han gör mig glad.

Jag har alltid tusen idéer.
Vet aldrig vad jag ska göra av dom. Det blir sällan av. Men jag tycker om att fantisera. Låtsas att det ska bli av. Oftast tror jag på det själv. Hoppas. Jag vill för mycket, men kan för lite. Det är jag själv som bestämt, att jag inte kan. Egentligen kan jag nog, som alla andra..

Du är så mycket mer än vad du tror. Fast du vet om det. Du ser det. Det är nog det som har skrämt dig. Det skrämmer mig. Men du tar min hand, det gör mig lugn. Det är skönt. Jag tycker om det. Jag tycker om dig. Du gör mig trygg, och förvirrad. Som alltid. Du gör mig glad. Jag tycker om att vara glad. Du gör mig speciell. Jag tycker om att vara speciell, du är speciell. Det har du alltid varit. Du tycker jag tänker för mycket. Det gör jag, på dig. 

Jag tycker om dig. Mycket.

I mitt huvud snurrar det. Alltid.

Egentligen inget viktigt, men jag gör det gärna viktigt. Men bara för mig själv. Jag tror att ingen annan förstår. Men egentligen gör dom nog det. Mer än vad jag tror. Jag vet det nog, egentligen. Jag vet dock inte hur man håller det för sig själv. Delar alltid med mig. Även om folk inte vill, inte bryr sig. Då blir jag arg istället. Mest på mig själv. Ångrar mig. För sent.

Jag är nog en stor person. 
Men i en liten kropp. Intensiv. Jag är ofta för mycket. Men är rädd för att vara för lite, bli bortglömd. Jag vägrar släppa taget. Hatar att vara ensam. Men knuffar om man drar. Så blir alltid ensam, i slutändan. Jag är nog egentligen aldrig helt ensam, men jag gör mig själv ensam. Är för mycket i andra. Glömmer mig själv.

Jag älskar att känna. Men vet inte hur man gör. Känner alltid för mycket. Eller för lite. Man borde känna lagom, men jag förstår inte hur. Det lyckas alltid bli allt. Eller inget. Inget mellanting.

Jag tycker om att ge, och ser sällan gränsen. Sen står jag tom. Besviken. För att jag inte fick tillbaka. Men jag är ofta tacksam. Fyller på. Börjar om. Vill ha mer. Vill ge mer.

Vill ha allt. Vara allt. Men ändå ingenting. Jag tycker om det. Men det gör mig frustrerad. Jag vill förstå. Jag hatar att grubbla. Gör det alltid för mycket. Saker blir enorma. Fast dom var små. Betyder ingenting. Jag är inte långsint och ältar inte. Går vidare fort. Till nästa tanke. Jag vill alltid ha svar.

Även om jag vet att det inte går.