Luftlust

Jag vaknar tidigt, av mig själv. Gör det fortfarande ibland, det är svårt att ställa om. Öppnar ögonen, vilsen. Vänder mig om. Han är där. Jag ler, för mig själv. Blir varm. Det sprider sig i kroppen. Han sover, men jag kan inte låta bli. Lägger mig nära. Drar med fingrarna över hans hud. Len, varm, hud. Han är fin. Han sover fortfarande. Men han vet att jag är där. Han vrider sig och jag kan inte motstå längre. Borrar in näsan, i hans hals. Bygger bo. Han vaknar. Gnor nyvaket och kramar mig. Här vill jag vara. Ingen annanstans. Inte nu. Jag pussar och han bökar runt mig. Som vanligt. Som han brukar. Hans ögon är trötta, håret rufsigt. Jag vill äta upp honom, om jag fick. Han frågar vad klockan är och suckar. Vi kan sova mer, länge. Jag ligger på, lyssnar. Hjärtslag. Han blundar och jag rullar över. Blir liten sked. Hans anderäckt är varm, i min nacke, jag ryser. I hela kroppen. Jag tänker på första gången. Känns som hundra år sen, men jag minns. Tydligt. Han drar mig närmre, hela min kropp följer hans. Han är varm. Jag låser fast honom med benen, nu kommer han ingenstans. Aldrig. När han sniffar i min nacke, ryser jag.