Texten jag skrivit. Men jag vågar inte visa honom. Inte för att han ska döma, skratta. Tycka något. Det får han gärna. Det är snarare det. Att han inte. Aldrig svarar, ordentligt. Det gör mig ledsen, lite i alla fall. Vissa gånger. Som den här, om det hände. För mig är det här en stor sak. Det jag vill visa, att han ska läsa. För honom med. Tror jag. Det kommer förändra. Göra skillnad. Vi har väntat. Fast vi inte velat, har vi varit försiktiga. Jag vill att han ska se, läsa. Tycka. Hjälpa. Men jag får vänta, ännu mer. Han med, men han vet inte om det. Att han väntar. Att jag jobbar på det. För att få det bra. Rättvist. Ärligt. Att jag funderar på att vara redo. Redo för mig själv, att känna. Att erkänna. Stå upp, även om alla faller. Jag vill att han ska läsa. Så att jag är rättvis I min dom, där han åker med. Men jag får vänta. Vågar inte fråga. Är rädd för att bli besviken, när jag kämpat för att få den rätt. Texten. Min egen dom, våran dom. Som ska bli dömd. Jag borde vänta, jag vet det. Har gjort det, det var jag som sa det. Förut, innan jag åkte. Att det skulle få tid, att läka. Sjunka. Så att jag sen kunde stå bredvid, om det brast. Men ibland ångrar jag mig. Kanske för att jag saknar för mycket, eller längtar. Tills jag får vara ärlig med mig själv. Får känna på riktigt. Allt och ingenting. Mycket. För mycket, som vanligt. Jag vill att han ska läsa, bekräfta och tycka om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar