Luftlust

Vi pratade nyss.
Det var inge bra. Samtalet. Jag tycker om honom. Men orkar inte just nu. Försöka vara bra. Jag vill att han ska se, så som det går att se. När man är långt borta. Att han ska kommentera min känsla. Inte byta ämne. Jag bad honom tycka synd om mig. Igår, på sms. Jag behövde det. Mådde dåligt. Då ville han spela tv-spel. Med mig. Jag blev ledsen. Jag vet att han inte kan göra något. Men i alla fall förstå. Det är synd om honom. När han mår dåligt. Jag vill att han ska säga att han tycker om mig. Att när jag kommer hem ska han krama mig. Att jag är bra. Duktig. Inte att jag ska skriva en bok. Att det går över. Att han är maktlös. För det vet jag. Jag känner mig liten. Behöver en hand. Inte en knuff. Vill inte be. Om att bli omtyckt. Jag vet att han gör det. Tycker om mig. Men jag behöver känna det. Höra det, inte bara när han är bakis. Jag vet att han saknar mig. Han säger det. Jag saknar honom. Men jag behöver bekräftelsen. Att det här är bra. Att jag klarar det. För jag är osäker. Jag vet att det går över. Kanske inte. Spelar ingen roll. Jag vill ha svar på min känsla. Det är lätt att säga bra. Men med eftertanke. Utifrån vem jag är. Inte vad jag borde. Ska.

Jag vill kunna säga det här. Utan att känna mig dum. Ställa krav. Jag vill att han ska se. När han mår dåligt, är han negativ. Allt jag gör är fel. Då när han mår dåligt. Att han kan ha överseende. Inte tycka jag är jobbig. Bli sur.Se att jag verkligen mår dåligt. Behöver honom.

Jag brukar inte be om det. Hjälp. Tycker det är svårt. Jag säger det inte som kritik eller för att vara dum. Han tror det. Jag säger det i frustration. Panik. Besvikelse, på mig själv. Säg att jag är bra? Vi lägger på. Jag är bara negativ. Det är inte sant. Behöver bara inte hjälp med det bra. Ska dela med mig. Av det bra. Sen. När jag orkar. Då kommer jag bara berätta det bra. Han vet hur det är, egentligen. Han borde förstå. Det gör han, jag vill höra det.

Nu vill jag springa till honom. Fort. Kasta mig i hans armar. Försvinna. Jag vill säga förlåt. Jag känner mig dum. Dum för att jag mår dåligt. Som att jag måste be om ursäkt. Men man får ju, må dåligt. Kan inte han höra av sig och säga. Att det är okej. Jag vill springa fort. Skrika på vägen. Att jag är dum, tycker om honom. Förlåt. Varför har jag alltid dåligt samvete?

Så får det väl vara då. Så som det är. Glad att jag inte hann säga något. Då hade jag dött nu. Lika bra. Att låta bli. Låta det va. Tills vidare. Vi är tillbaka där vi va. Lika bra. Enklast så. 

Idag ger jag upp. Kanske inte imorgon. Vi får väl se då. Jag är fortfarande sjuk.