Luftlust

Jag är nog en stor person. 
Men i en liten kropp. Intensiv. Jag är ofta för mycket. Men är rädd för att vara för lite, bli bortglömd. Jag vägrar släppa taget. Hatar att vara ensam. Men knuffar om man drar. Så blir alltid ensam, i slutändan. Jag är nog egentligen aldrig helt ensam, men jag gör mig själv ensam. Är för mycket i andra. Glömmer mig själv.

Jag älskar att känna. Men vet inte hur man gör. Känner alltid för mycket. Eller för lite. Man borde känna lagom, men jag förstår inte hur. Det lyckas alltid bli allt. Eller inget. Inget mellanting.

Jag tycker om att ge, och ser sällan gränsen. Sen står jag tom. Besviken. För att jag inte fick tillbaka. Men jag är ofta tacksam. Fyller på. Börjar om. Vill ha mer. Vill ge mer.

Vill ha allt. Vara allt. Men ändå ingenting. Jag tycker om det. Men det gör mig frustrerad. Jag vill förstå. Jag hatar att grubbla. Gör det alltid för mycket. Saker blir enorma. Fast dom var små. Betyder ingenting. Jag är inte långsint och ältar inte. Går vidare fort. Till nästa tanke. Jag vill alltid ha svar.

Även om jag vet att det inte går.