Luftlust

Jag har slutat sakna, jag vill inte mer. Vägrar. Jag har börjat längta, det är bättre. Tror jag. Ibland saknar jag ändå, när jag har tråkigt. Eller när jag ska sova. När jag vaknar längtar jag. En ny dag. Närmre. Tills han är min, nära. Jag kan känna hur det känns. Det känns skönt, men gör ont. Ont att vänta. Jag vill ha det nu. Vill alltid ha det nu. Längtar ofta bort. Bort, någon annanstans. Glömmer att vara nu, just här. Sen blir jag besviken. För att jag missat, när det hände. Det som var. När jag tänker tillbaka minns jag inte. Jag var ju inte där. Men det får mig att skratta, för jag vet. Jag vet att jag gör så, oroar mig. Han brukar säga åt mig att sluta. Att ta det sen, när det kommer. Det gör mig ofta arg, men lugn. För jag vet att han har rätt. Han tycker om mig ändå. Det har han sagt. Det gör mig glad, jag vill försöka. Han hjälper mig, oftast. Lyssnar, alltid. Jag tror att han vet, att jag vet. Att han tycker det är jobbigt, att jag förstår. Att jag försöker. Vi försöker båda två, tillsammans är vi bra. Jag längtar. 

Han gör mig glad.