Trött på att vara arg, trött på att slåss. Orkar inte bråka. Inget har en mening längre. Nu ger jag med mig, hoppas på ngt nytt.

Det löser sig.. Det gör det alltid?

Jag är proppad, med piller. Har fått en mall över hur, hur jag ska vara. Det är fel att kliva utanför. Farligt. Blir inte accepterat. Finns inget utrymme. Bit ihop, tryck ner. Håll undan och le. Jag tassar på tå. På tå kring min egna känsla. Jag har ingen egen vilja. Är det någon som ser? Det vet jag inte. Jag märker inte, om dom hör. Jag ser inget, längre.

Fyfan, ni kommer straffas. Förr eller senare, helst snart. Fegt, äckligt och hemskt. Det är inte honom, ni straffar. Det är hans familj. Sorg. Hat.