Idag gjorde jag det. Lyfte på locket. Var beredd på explosion. Men allt sipprar. Lite i taget. Gör mig trött. Ledsen. Varför måste man orka? Vara stark. Kan man inte få vara liten? Gömma sig. Det vore skönt. Så många frågor. Men jag vågar inte ställa dom. Vill inte höra svaret. Det gör för ont. Livet.

Allt är sig likt, ändå så annorlunda. Skorna passar inte, längre. Det gör ont att gå. Jag vill springa, men jag kan inte. Jag vill fly, men det går inte. Vem har jag blivit, och vart tog jag vägen? Är det dags att smaka på frukten, är den mogen? Jag är trött på det sura. Bittra. Det gör ont.

Jag sitter fast, kommer inte loss. 

 

Jag åker. Försvinner för en stund. Kommer inte vara nära. Det känns jobbigt. Inte att åka, men att vara borta. Att inte kunna närvara, när jag vill. När det behövs. Vi har gråtit.. Framförallt har jag gråtit. Mycket har jag gråtit. 

Det är nyttigt, att gråta. Att jag åker, är nyttigt. Jag behöver det. En vändning. Förändring.

Jag känner mig rädd, rädd att jag ska förändras. inte för att jag inte vill. För att jag inte vill tröttna. Inte vill slippa. Jag vill ha dom nära, runt mig. Tänk om jag förändras, inte vill det. När jag kommer hem. Om jag förändrats, inte orkar. Det skulle göra ont, även om det vore bra. Bra med distans. Bra med perspektiv. Det är det alltid. Men jag är rädd. 

Det är nog dom med. Vi gråter. 
Avsked är jobbigt, även om dom inte är för evigt!

Om du bara visste.. Vi som visste?

Trött på att vara arg, trött på att slåss. Orkar inte bråka. Inget har en mening längre. Nu ger jag med mig, hoppas på ngt nytt.

Det löser sig.. Det gör det alltid?

Jag är proppad, med piller. Har fått en mall över hur, hur jag ska vara. Det är fel att kliva utanför. Farligt. Blir inte accepterat. Finns inget utrymme. Bit ihop, tryck ner. Håll undan och le. Jag tassar på tå. På tå kring min egna känsla. Jag har ingen egen vilja. Är det någon som ser? Det vet jag inte. Jag märker inte, om dom hör. Jag ser inget, längre.