Går han nu, så är det sista gången. Jag vill inte att han ska gå. Men jag vill inte att han stannar. Stanna för att han tycker synd om mig, oroar sig. Så han går. Tar med sig hjärtat, mitt hjärta. Stänger dörren. Borta. Lämnar mig tom, ensam. När inget kunde bli tyngre, föll det lilla som fanns kvar. Min kropp gör ont. Bultar.
Alla försvinner, samtidigt. Det blir tomt. Ekar, i huvudet. I lägenheten också. Hjärtat slår hårt, nästan för hårt. Jag orkar inte höra. Stänger av. Stänger ute. Ingen är ändå där. Ingen ser. Spelar ingen roll. Jag lägger av, och lägger ner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar